Det har skrivits mycket om att skriva. Från Marguerite Duras till Bodil Malmsten. Att skriva är på samma gång praktiskt som teoretiskt; fysiskt som transcendent. Dessa två dimensioner är givetvis förbundna, varför det ena alltså kräver det andra. På samma sätt är det med läsning, vilket tydliggörs av exempelvis snabb andhämtning när vi läser något fängslande. Dessa båda sysslor kan alltså – i begreppets kanske vidaste mening – sägas vara just kroppsarbete, på samma sätt som det kan sägas vara kroppsarbete att måla en tavla eller spela ett instrument.

Jag tror att det här är en av anledningarna till varför texten – eller språket – besitter en sådan makt att försätta oss i olika tillstånd. Att skriva är att läsa, och blir därför en ganska hänsynslös sysselsättning, eftersom det innebär att tvingas läsa sina egna ord, ofta gång på gång. Det är – som Ibsen skrev – "att hålla domedag över sig själv". Att hålla domedag över sig själv kan tyckas som en illavarslande sysselsättning, men jag tror att den är djupt mänsklig. Bara genom att öva och våga se sina egna brister kan vi utvecklas.

Precis som texten vi skriver eller läser kan också objekten vi omger oss med påverka hur vi känner. Min absoluta övertygelse – och en av grundvalarna till varför jag startade Komadori – är att objekten vi omger oss med gör skillnad. Att våga ta verktygen för skrivande på allvar innebär också att våga ta det vi skriver på allvar. Det här allvaret ska dock inte förväxlas med tungsinthet, eftersom ett genuint allvar ofta leder ofta till glädje, humor och inspiration.

« Alla inlägg